Laxutsättning

Varför utsättningar av lax i Vättern?

Utsättningar av fisk var under stora delar av 1900-talet (och i vissa fall ännu tidigare) en grundbult i fiskevårdsarbetet. Många studier har dock visat att utsättningar långt ifrån alltid ger positiva resultat för fisket och fiskevården till följd av framför allt risken för  spridning av oönskade arter och stammar samt sjukdomar och parasiter. Argumenten är inte minst gångbara i Vättern där risken för påverkan på de mycket höga värden som finns i befintliga fiskbestånd gör att myndigheterna är mycket restriktiva avseende utsättningar i Vättern.

I Vättern finns tre bestånd av stora laxfiskar, röding, öring och lax. Röding och öring är naturligt reproducerande bestånd som funnits i Vättern sedan istiden. I dagsläget finns ett relativt gott om uppströmslekande öring som reproducerar sig i de många små tillflöden som mynnar i Vättern. Tidigare fanns dessutom ett specifikt nedströmslekande bestånd av öring i Motala ström som utrotades i samband med utbyggnaden av vattenkraften under början av 1900-talet. Individerna i det nedströmslekande beståndet var mycket storvuxet och hade en maxvikt på över 20 kg. Beräkningar i äldre utredningar visar att beståndet rekryterade runt 15 000 – 20 000 individer per år. Det bedrevs ett omfattade fiske efter den nedströmslekande öringen, fångsten har beräknats till runt 15 ton/år i början av 1900-talet. Det finns idag ett kvarstående behov av att kompensera fisket för bortfallet av den nedströmslekande öringen. Det är här laxen kommer in. Utsättningar av lax har genom åren visat sig ge positiva effekter på fisket i Vättern samtidigt som det idag inte finns någon annan kostnadseffektiv åtgärd som bedöms att på samma sätt kunna kompensera fisket för den försvunna öringstammen.

Fiskevårdsarbetet som idag bedrivs i de tillrinnande vattendragen görs för att låta den uppströmslekande öringen återhämta sig till mer ursprungliga nivåer och arbetet kan inte ses som en kompensation för att det nedströmslekande beståndet försvunnit.

Val av art

Utgångspunkten vid val av art är att kunna kompensera fisket för den försvunna nedströmslekande öringen samtidigt som påverkan på Vätterns naturliga ekosystem blir så lite som möjligt.

Under framförallt 1950, 1960 och 1970-talet experimenterades med utsättning av olika arter för att kompensera försvinnandet av den nedströmslekande öringen som reproducerade sig i det strömmande vattnet i Motala ström nedan Vätterns utlopp. Bland annat gjordes utsättningar av inhemska arter som öring och röding men även helt främmande arter testades som exempelvis indianlax, regnbåge, laxing (korsning mellan lax och öring) och splejk (korsning mellan kanadaröding och bäckröding). Som tur var har ingen av arterna fått fäste i Vättern. Om främmande arter introduceras i ett vattensystem och börjar reproducera sig finns risken att hela ekosystemet påverkas vilket kan få allvarliga konsekvenser. Lax som inte uppvisar någon naturlig reproduktion är en rimlig art att utnyttja som kompensation för öringen som försvann. Om laxen skulle börja uppvisa reproduktion kan denna bild förändras.

Eftersom det är en öringstam som försvunnit kan det förefalla naturligt att kompensera fisket genom utsättning av en annan öringstam, bedömningen är dock att det är direkt olämpligt med utsättning av öring i Vättern. Den befintliga uppströmslekande öringen bedöms vara genuin för Vättern och har ett högt skyddsvärde. Öring som art har en förhållandevis god anpassningsförmåga till nya vatten vilket gör att alla utsättningar av främmande öringstammar riskerar att påverka Vätterns befintliga öringbestånd, inte minst genom genetisk inblandning. Denna bedömning gäller även om valet skulle bli en storvuxen stam som i sin naturliga förekomst leker nedströms. Även utsättning av odlad öring av “vätterstam” bör undvikas då även en sådan fisk genom hantering i odling avviker från Vätterns vilda bestånd.

Hur mycket lax sätts ut?

Äldre laxutsättningar

Eftersom lax inte kan reproducera sig i Vättern sker årliga utsättningar av ung lax (1-2 år), så kallad smolt. De första utsättningarna av laxyngel i Vättern gjordes redan 1897 och 1910. På grund av ett haveri med en fisktransport gjordes ett oavsiktligt utsläpp av tvååriga laxar 1939 då 1 500 laxar släpptes ut i sjön. De organiserade utsättningarna av lax påbörjades med en försöksutsättning 1959, inte minst på grund av att man då sett laxens tillväxtpotential i Vättern efter det oplanerade utsläppet 1939. Det dröjde emellertid fram till 1965 innan nästa utsättning gjordes och då med det blygsamma antalet 300 stycken fiskar. De efterföljande åren gjordes mindre utsättningar enstaka år och det dröjde fram till 1973 innan antalet utsatta laxar ökade nämnvärt och laxutsättningarna blev en årlig företeelse.  Fram till och med 1980 sattes det årligen ut mellan 11 000 och 16 500 laxar, därefter varierade antalet mellan 17 200 och 25 000 fram till och med 1987. Åren därefter kom laxutsättningarna att nära nog fördubblas upp till som mest 40 000 fiskar per år under flera år fram till år 2001. Vid den tidpunkten började svårigheter med finansieringen av utsättningarna och frågan om laxens potentiella inverkan på det vikande rödingbeståndet att lyftas fram allt mer. Åren 2001 till 2003 sattes det årligen ut omkring 30 000 laxar och från och med 2004 minskades antalet ytterligare ner till nivån 20 000 fiskar (se figur 1). Minskningarna skedde främst för att minska risken för negativ påverkan på Vätterns röding men även på grund av ekonomin.

Figur 1: Antal utsatta laxsmolt/år i Vättern under perioden 1959-2018.

Dagens utsättningsmängd

Vid hanteringen av laxutsättningarna tillämpas försiktighetsprincipen vilket förenklat innebär att man i princip måste ha väl tilltagna säkerhetsmarginaler och vara i princip säker på att laxutsättningarna inte äventyrar Vätterns mycket värdefulla naturliga fiskbestånd (eller andra naturvärden) för att kunna genomföras. Förvaltningen försöker i så stor utsträckning som det är möjligt att ha en adaptiv förvaltning av laxutsättningarna vilket betyder att man är medveten om att resurserna hela tiden förändras och att förvaltningen behöver anpassas successivt.

Laxutsättningarna är som nämnts en ren kompensation för det tidigare öringfisket och medför ett stort upplevelsevärde för många fritidsfiskare och utvecklingspotentialen för laxfisket bedöms vara stor inom fritidsfisket och fisketurismen. Tillresta fiskare och turister är beredda att satsa betydande ekonomiska belopp för möjligheten att fånga storväxt insjölax.

Maganalyser av röding, öring och lax visar på ett dietöverlapp mellan dessa arter vilket kan leda till skadlig konkurrens. Insatser för att öka rödingens och öringens tätheter i Vättern såsom ökade minimimått, fredningsområden och redskapsbegränsningar har i kombination med biotopvård av öringens reproduktionsområden runt Vättern glädjande nog medfört att det i dagsläget finns växande bestånd av både röding och öring i Vättern. Den positiva utvecklingen av de naturliga arterna indikerar att laxens påverkan på Vättern är begränsad med dagens utsättningsmängd. Utsättning av 20 000 laxar bedöms dessutom motsvara en kompensation för den storväxta öringen som tidigare fanns i sjön. Gällande målsättning är därför att det årligen ska sättas ut maximalt 20 000 laxsmolt.

Konkurrensen om bytesfisk eller andra effekter kan på sikt medföra problem. Om man i framtiden bedömer att risken för påverkan på Vättern blir för stor är sänkning av minimimåttet på lax en åtgärd som kommer att prioriteras. Ett sänkt minimimått skulle minska laxens påverkan på Vätterns ekosystem. En ytterliggare åtgärd är att minska utsättningsmängden av lax . Till exempel skulle en ökad överlevnad av utsatta laxsmolt som gör att fler klarar sig förstärka risken för konkurrenseffekter.

Vilken lax sätts ut?

Val av stam

Då laxutsättningarna påbörjades i större omfattning testades flera olika laxstammar för att se vilken som gav bäst resultat och bäst kunde uppfylla syftet att kompensera för den förlorade öringstammen. Bland annat testades stammar med ursprung i Gullspångsälven, Klarälven och Östersjön. Utvärderingar visade att lax som var av gullspångsstam gav bäst återfångster och näst bäst var lax av klarälvsstam (se tabell 1). Från slutet av 1980-talet har därför nästan uteslutande lax av gullspångsstam satts ut i Vättern. Under 2019 var tillgången på lax av gullspångsstam i odlingarna lägre än tidigare vilket gör att det kommer sättas ut lax av klarälvsstam.

Tabell 1: Summeringar baserade på 1965-1987. Störst återfångst i kilo (biomassa) per 1000 utsatta individer gav lax av gullspångsstam medan klarälvsstammen gav störst återfångster sett till antal individer och näst störst återfångst i kilo per 1000 individer. Varje märkningstillfälle innefattade mellan 250 och 1100 individer.

Gullspång Klarälv Östersjö Tot
Antal märkningstillfällen 18 5 19 45
Medel kg/1000 824 806 327 597
Medel% antal 28 36 18 25

Val av utsättningsplats

För att maximera återfångsterna av den utsatta laxen har olika platser i sjön testats vid utsättning. Resultat från märkningsförsök visar att fisken oavsett utsättningsplats överlag sprider sig snabbt till olika delar av sjön. Om något mönster ska försöka utläsas tenderar fisk som satts ut i södra delen att återfångas i högre utsträckning i norra delen av sjön och vice versa (se figur 2). För överlevnaden finns ibland skillnader mellan utsättningsplatser, till exempel kan hög närvaron av predatorer (rovdjur) nära utsättningsplatsen riskera att försämra överlevnaden och återfångsten. Statistiken visar att återfångsterna har varit något bättre vid utsättning i mellersta och södra delen av Vättern (se tabell 3). Sannolikt finns en något förhöjd dödlighet vid utsättning i norra delen av Vättern till följd av fler predatorer. Med start i slutet på 1990-talet har skarv etablerat sig i norra och mellersta delarna av Vättern vilket sannolikt försämrar förutsättningarna för lyckade laxutsättningar i dessa delar av sjön. Under senare år har, med utgångspunkt från ovanstående bakgrund, utsättningar enbart gjorts i södra delen av sjön.

 

Figur 2: Fångstens fördelning längs Vätterns längdaxel under olika kvartal. Kilometerskalans nollpunkt är vid sjöns sydända. Fyllda staplar visar summan av alla utsättningar, ofyllda fångst av fiskar som satts ut i sjöns norra ända och streckade i den södra.

Tabell 2: Återfångster i kilogram per 1000 utsatta och märkta individer för samtliga utsättningar gjorda innan 1988 uppdelade på utsättningsplats i sjön. Återfångsten är dels ett mått på överlevnad och dels ett mått på tillväxt. Riktigt låg återfångst beror med all sannolikhet inte på utsättningsplats utan på utsättningsmaterialets kvalitet.

Kvalitet och fiskhälsa

Tidigare utvärderingar av laxutsättningarna i Vättern har visat att lax av gullspångstam ger bäst avkastning, se egen rubrik. Laxen av klarälvs- och gullspångsstam har sitt urprung i Vänern där de lever naturligt. Avelsmaterialet kommer från fisk som fångas vid avelsfiske i Klarälven varefter föräldrafisken kramas på rom och mjölke som läggs in i fiskodling. Merparten av den insamlade rommen används till utsättningar i Vänern. En del av rommen säljs till ett begränsat antal fiskodlingar som föder upp laxen till dess att de når lämplig utsättningsstorlek, normalt efter två år. Det är dessa fiskodlingar som säljer laxen till utsättningarna i Vättern.

Under sent 90-tal och tidigt 2000-tal började både yrkesfiskets och fritidsfiskets fångster av den kompensationsutsatta laxen minska i såväl Östersjön, Vänern och Vättern. Denna trend, med en förmodad minskad överlevnad hos odlad laxsmolt, indikerade problem i odlingsfasen och en kombination av olika samverkande faktorer föreslogs.

Länsstyrelserna och berörda fiskodlare påbörjade därför under 2009 ett samarbete med syfte att finna orsak till varför den utsatta fisken gav förmodade sämre återfångster. Arbete påbörjas för att undersöka orsaker och åtgärder genomfördes för att öka överlevnaden hos utsatt lax. Arbetet bestod bland annat av att undersöka märkningsmetod (floytag vs carlin), odlingsrelaterade parametrar, transportsätt, utsättningstid, utsättningsplats och sumpningsförsök för att kontrollera överlevnaden. Många av åtgärderna inom smoltkvalitetsarbetet skedde i samarbete med odlarna då det även ligger i deras intresse att man får fram ett bra utsättningsmaterial som ger en god överlevnad och bra avkastning i fisket. Kraven på kvalitet tillsammans med odlarnas smoltkvalitetsarbete har av allt att döma medfört att fiskens kvalitet förbättrats.

Laxsmolt redo för utsättning i Vättern (foto: Michael Bergström)

En viktig del av kvalitetsarbetet är att säkerställa att fisken som sätts ut är fri från parasiter och sjukdomar (patogener). Alla fisk som odlas i Sverige hälsokontrolleras med syfte att upptäcka smittsamma sjukdomar och minimera risken för introduktion och spridning av smittorna. Det är Jordbruksverket som ansvarar för hälsokontrollen (se länk). Fisken testas normalt flera gånger på odlingen fram till utsättning varför risken för smittspridning är liten. Eftersom Vättern har särskilt höga värden som kan påverkas av utsättningar ställs extra höga krav på kvalitets- och hälsokontroller vid leverans till Vättern. Bland annat görs särskilda läsningar av fiskens kvalitet i odling och extra krav på hälsokontroll ställs vid behov i utsättningstillstånden.

Senaste åren har ingen märkning av lax utförts på grund av bristfällande rapportering och därmed blir riskerna med märkningen större än vinsterna. Sumpningar samt andra hälsokontroller pågår fortfarande för att säkerställa kvalitén på fisken.

En av de kassar som används vid sumpningsförsök och kontroll av smoltkvalitet (foto: Michael Bergström)

Hur drivs arbetet?

Kostnader och finansiering

Laxutsättningar i Vättern är en kostsam process som innefattar mer än bara inköp av laxsmolt. Det handlar även om transport och kontrollkostnader (såsom kvalitetskontroll och sumpningsförsök). Kostnaden är totalt runt 600 000 kr/år. Enligt 1980 års vattendom för Motala ström ska “Statens Vattenfallsverk utgiva belopp om 90 000 kr att användas för fiskets främjande i Vättern av vad avser öring eller annan laxartad fisk”. Summan som är årlig har räknats upp med hjälp av konsumentprisindex som under år 2015 var 278 365 kr. År 2016 gjordes en översyn av domen då syftet med utbetalningarna av fiskeavgiftsmedlen är att täcka merparten av kostnaderna för laxutsättningarna och utgifterna för laxen översteg denna summa med råge. Utfallet blev att Tekniska Verken i Linköping, som är nuvarande kraftverksägare, ska betala 520 000 kr istället för att bättre täcka kostnaderna. Dessutom omfattar fiskeavgiftsmedlen en årlig summa på 155 000 kr som främst är avsedd för att främja ålbeståndet men kan även användas till att finansiera utsättning av lax. I dagsläget är det länsstyrelsen i Västra Götaland som fattar beslut om att fördela Vätterns fiskeavgiftsmedel. Beslut och utbetalningar sker efter inkomna ansökningar till åtgärder som omfattas av avgiftens syfte.

En annan viktig finansieringskälla är stiftelsen Mer Lax i Vättern som under de senaste åren bidragit med mellan 100 000 och 200 000 kr per år. Dessa pengar är i huvudsak insamlade från sportfiskare, turistfiskeentreprenörer och sportfiskeredskapshandlare.

Ansvarsfördelning

Ett flertal intressenter, organisationer och myndigheter samarbetar för att göra laxutsättning i Vättern möjlig. Nedan följer vilka det är och deras roll i samarbetet.

  • Länsstyrelsen ger tillstånd, beviljar medel samt deltar i kontrollerna av fisken.
  • Sportfiskarna är huvudman och ansvarar för det praktiska genomförandet av utsättningarna samt genomför delar av kontrollerna.
  • Mer lax i Vättern arbetar för att genom insamling och fördelning av medel ge förutsättningar för utsättning av så mycket lax som möjligt i Vättern.
  • Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) bidrar med biologiska råd bland annat gällande huruvida laxens närvaro påverkar Vätterns värdefulla ekosystem.
  • Fiskodlarna ansvarar för att leverera utsättningsfisk av god kvalitet.

Länsstyrelserna var i många år huvudman för utsättningarna men ansvarsfördelningen ändrades 2015 då Sportfiskarna tog över ansvaret för utsättningarna. Bakgrunden var att länsstyrelserna ville renodla sin roll som myndighet samtidigt som Sportfiskarna såg arbetet som ett sätt att stärka sitt arbete med att gynna sportfisket i Vättern.

Inom ramen för arbetet med Vätternvårdsförbundets samförvaltning av fisket i Vättern finns en relativt nybildad arbetsgrupp “Laxgruppen” som underlättar samverkan kring laxutsättningarna.

Länkar

Fisketips – Lax

Fisksamhället i Vättern

Mer Lax i Vättern

Sportfiskarna

SLU

Sidan senast uppdaterad 19 september 2019
 

Comments are closed.

Translate »