Ål (Anguilla anguilla)

Illustration: ©Linda Nyman/ArtDatabanken SLU.

Allmänt

Den europeiska ålen är en av våra mest mytomspunna fiskarter och fortfarande finns många frågetecken som bland annat rör dess fortplantning, långa vandringar över havet och faktorer som bestämmer könet. Tyvärr är arten idag akut hotad i hela Europa på grund av bland annat ett omfattande fiske, förstörda uppväxtmiljöer och vandringshinder i vattendrag. För att rädda den Europeiska ålen har EU därför ställt krav på medlemsländerna att de ska jobba efter ålförvaltningsplaner. Sverige har en godkänd plan sedan 2009.

Ålen kan bli drygt 1 m lång.

Ålens biologi

Ålen är en långvandrande fisk som fortplantar sig i Sargassohavet i västra Atlanten. Efter kläckningen förvandlas de några millimeter långa ynglen successivt till en genomskinlig bladform som kallas Leptocephalus-larver. Larverna driver sedan från Sargassohavet under 2 – 3 år med havsströmmarna till Europas kuster. Före ankomsten till Europa har larverna förvandlats till ca 70 mm långa glasålar, varav en stor del stannar i kustvattnen medan andra söker sig upp i sjöar och vattendrag. Därefter genomgår ålen ytterligare tre dräktomvandlingar, vid cirka 3,5 års ålder och en längd av 100 mm omvandlas den till gulål med en mörk rygg och en gulfärgad buk. Tillväxthastigheten och kön avgör sedan hur länge de förblir gulålar. Efter en många år lång tillväxtperiod, som i Östersjöområdet ofta är omkring 20 år, omvandlas gulålen till en utvandringsfärdig sk. blankål med mörk rygg och silverfärgade sidor och buk. Ålhanarna blir sällan längre än 40-45 cm, medan honorna kan bli dubbelt så långa innan de lämnar de svenska vattnen. Under blankålfasen tillbakabildas matsmältningsorganen och ålen förlitar sig helt på fettreserver under sin resa tillbaka till Sargassohavet.  Den tredje fasen är omvandlingen till lekål, vilket i Sverige är ett mindre vanligt stadium som ålen påträffas i.

Vandringsmöjligheter är avgörande

För att de uppvandrande ålynglen ska nå sina uppväxtområden i sjöar och vattendrag är de beroende av fria vandringsvägar. Många av de anläggningar som finns i vattendragen med allt från små kvarndammar till stora kraftverk har under lång tid försvårat ålens uppvandringsmöjligheter. För den utvandrande blankålen innebär även passagen nedströms genom kraftverken en reduktion av beståndet eftersom många ålar dödas vid passagen genom kraftverkens turbiner.

Utsättningar av ål

För att kompensera för de bristande naturliga vandringsmöjligheterna har tidigare stora utsättningar av ål genomförts. Utsättningarna bestod till stor del av ålyngel som insamlats i den engelska floden Severns mynning, vilka sedan efter en karantän på sex veckor levererats till Sverige men även ål från Svenska kusten flyttades till inlandet. Utsättningar av ål förekommer fortfarande men de koncentreras i första hand till kustnära områden där det finns få eller inga kraftverk som kan skada ålen under utvandringen.

Fiske

Tidigare fångades stora mängder främst blankål med fasta fiskeredskap som ålkistor i vattendragen och ålryssjor utmed kusterna.  Ålfiske är nu förbjudet i Sverige, med undantag för vissa yrkesfiskare och i utpekade vatten i inlandet. För att få sälja lagligt fångad ål krävs dessutom särskilda tillstånd.

Ålen i Vättern

Ål har tidigare varit en förhållandevis vanlig art i Vättern och dess tillflöden men förekomsten är liksom i många andra vatten idag mycket sparsam och arten är på väg att försvinna.

Tidigare kunde ålen vandra naturligt upp till Vättern från havet, en möjlighet som försvann när Motala ström byggdes ut. Idag pågår ett arbete med att anpassa vattenkraftverken så att ålen gynnas, men arbetet går långsamt. I vissa områden fångas ål av yrkesfiskare och körs via tankbil till kusten där den släpps ut för att kunna fortsätta sin vandring, så kallad trap and transport. Denna hantering förekommer i Motala ström nedströms Vättern.

I Vättern och dess tillflöden har utsättningar av ål genomförts. Senast kända utsättningarna i Vättern är från början på 1980-talet, men det har genomförts enstaka utsättningar i sjöar uppströms Vättern fram till början av 2000-talet. Ålutsättningar i Vättern rekommenderas inte idag eftersom det saknas utvandringsmöjligheter förbi de många kraftverken i Motala ström nedströms sjön.

I Vättern och dess utlopp bedrevs ett riktat fiske efter ål förr. Vättern tillhör ett vattenområde där man fortfarande får fiska ål eftersom sjön är belägen uppströms minst tre vandringshinder vilket gör att man räknar med att största delen av den ål som vandrar ut ur Vättern inte överlever passagen förbi vandringshindren på sin väg mot havet. Något riktat fiske efter ål i Vättern bedrivs inte idag.

Vill du veta mer? 

Artdatabanken

Resursöversikt – Fisk- och skaldjursbestånd i hav och sötvatten 2021

Rapport 127: Förvaltningsplan fisk och fiske Vättern 2017-2022

Nationell ålförvaltningsplan