- Vättern.org - http://www.vattern.org -

Siklöja (Coregonus albula)

Särskild status: Typisk art (indikator) för Vätterns N2000-habitat

Allmänt

Siklöja är en silverblank och slank laxfisk med fettfena, uppåtriktad mun och tydligt underbett. För flera fiskarter i Vättern, t.ex. öring, lax och röding, är siklöjan en viktig bytesfisk. Siklöjan (även lokalt kallad lögan eller sil) trivs i djupa och klara sjöar med tillgång till ett kallt vatten sommartid, vilket gör den till en karaktärsart för Vättern. Siklöjan lever pelagiskt, dvs. den lever sommartid i den fria vattenmassan. Oavsett ålder och storlek lever siklöjan uteslutande på djurplankton, vilket gör att konkurrensen mellan olika storleksklasser blir hård. Detta leder ofta till att rika årsklasser av yngel skapar födobrist hos äldre individer, vilka därigenom kan förlora förmågan till fullgod reproduktion. Omvänt kan äldre, starka årsklasser trycka tillbaka yngre fiskar som då har svårt att klara sig och nya rika årsklasser uppkommer först när de äldre fiskarna minskat i antal. Detta förhållande skapar därför ofta stora fluktuationer i siklöjebeståndet i en sjö. Under sitt första levnadsår växer siklöjan snabbt och kan redan i augusti uppnå en storlek av 10 cm. Därefter avtar tillväxthastigheten och siklöjorna i vissa bestånd blir aldrig större än 13-15 cm. Individer med en längd över 25 cm är mycket sällsynta. (Hamrin 2000) Svärdsson (1966) räknade in siklöjan i Vättern till ett dåligt växande bestånd tillsammans med siklöjepopulationerna ibland annat Vänern, Skagern och Sommen. I samband med provfiske har enstaka siklöjor med en längd av 25–28 cm fångats i Vättern. Åldersbestämning av dessa visade på en ålder upp till 11 år, vilket är en ovanligt hög ålder för siklöja.

Vanligtvis sker siklöjans lek på grunt vatten, men i Vättern leker siklöjan även på större djup. Lek har konstaterats på mellan 50 och 80 meters djup och lekande siklöjor har fångats på 120 meters djup (Degerman m.fl. 2003). Inför leken samlar sig siklöjan på grundare vatten, för att sedan gå ut på djupare vatten för själva leken. Leken ute i pelagialen högt över botten innebär att rommen lägger sig utspridd på botten. Leken sker från mitten av november till mitten av december och initieras av minskande dagslängd och sjunkande vattentemperatur. Siklöjelek förekommer bl.a. vid Omberg, Hästholmen och Hovanäs. I sjöar med förekomst av nors anses siklöjan vara underlägsen norsen. I Vättern bedöms beståndet av siklöja generellt var fem gånger mindre än norsbeståndet. Andra pelagiskt levande och därmed konkurrerande fiskarter till siklöjan är siken och benlöjan. De i Vättern förekommande sikformerna konkurrerar i varierande grad med siklöjan. I förhållande till siken är emellertid siklöjan överlägsen i sin förmåga att fånga djurplankton genom sitt högre antal gälräfständer och därmed effektivare fångstredskap. Benlöjan föredrar det varmare ytvattnet och livnär sig bland annat på djurplankton men fångar även vattenlevande insektslarver. Genom att benlöjan framför allt förekommer i ytvattnet minskar konkurrensen med siklöjan.

Siklöja är en bra matfisk, men fiskas fram för allt för sin rom, löjrommen. Riktat fiske efter siklöja förekommer numera endast i mindre omfattning i Vättern, fångsten i det yrkesmässiga fisket är under ett ton. Huvudanledningen till att siklöjan inte fiskas mer i Vättern är det förhållandevis glesa beståndet i kombination med att fiskförvaltningen bedömer att arten behövs som bytesfisk för de storvuxna laxfiskarna och att fisketrycket därför måste vara lågt. När fisket efter siklöja i Vättern var som intensivast under 1950- och 1960-talen fångades mer än 60 ton årligen. I södra Vättern förekom förr i tiden ett omfattande notfiske efter siklöja. Man använde den även som agn vid fiske efter röding och lax vid fiske med revar.

Beståndsstatus i Vättern

Siklöjebeståndets status bedöms som måttlig, under förbättring. Beståndsstatusen  har varit mycket ojämn över lång tid och uppvisade några svaga år innan 2013 men  har under senare år visat en ökad trend. I ett längre perspektiv har siklöjan minskat i Vättern till följd av minskat näringstillgång. Rekommendationen är idag att fisketrycket på siklöjebeståndet i Vättern inte bör öka.

De pelagiska fiskbestånden i Vättern övervakas sedan 1992 årligen med hjälp av  ekolodsintegrering. Ekolodsintegreringen visar att siklöja är den vanligaste fisken i  öppet vatten (sett till biomassa) med 4,9 kg per hektar (ha) vilket motsvarade 42%  av mängden fiskar i öppet vatten (se figur 1).


Figur 1:  Procentuell fördelning av biomassa (kg/ha) av respektive art i det pelagiska fisksamhället i Vättern 2015.

Storleksstrukturen för trålade siklöjor för åren 1992‐2010 visade att siklöja i Vättern uppnådde vuxen storlek som 3+ (dvs vid fjärde  levnadsåret). En stark årsklass dominerar åldersstrukturen fram till  nästa starka årsklass. Den senaste  starka årsklassen noterades 2004.  För 2013 noterades en måttlig rekrytering och under 2013‐2017 har  beståndet återhämtat sig något efter att ha varit mycket svagt i  många år (se figur 2). Även om en måttlig rekrytering ägde rum 2013 och beståndet ökat är rekrytering  över tid mycket oregelbunden och beståndet oftast svagt och beroende av de   enstaka goda rekryteringstillfällena. Predationstrycket på siklöjan kan ha ökat  avsevärt i takt med att de naturliga bestånden av röding och öring återhämtat sig  och utvecklats positivt på senare år.


Figur 2:  Utveckling av siklöjebeståndet (ettåriga och äldre, >0+) och den årliga rekryteringen (0+) 1988-2017. Åren 1989 och 1991 genomfördes inga undersökningar. 

Vidare läsning:

Artdatabanken [1]
Resursöversikt – Fisk- och skaldjursbestånd i hav och sötvatten 2018 [2]