Sik (Coregonus maraena)

siklu

Sikarnas systematik är komplicerad och många studier har genomförts för att undersöka hur de olika sikarterna/formerna förhåller sig till varandra. Som indelningsgrund för de olika sikarna har antalet gälräfständer på första gälbågen använts. Flest gälräfständer har utpräglat planktonätande former som planktonsik och blåsik, medan däremot en mer bottendjurslevande form som storsik har färre gälräfständer. Förhållandet kompliceras eftersom sikarna även i hög grad kan hybridisera med varandra. Sikarna uppvisar därmed såväl en stor morfologisk som biologisk och ekologisk variation. Även antalet lokala namn på de olika sikarna är stort, vilket bidrar till oklarheterna om formernas uppträdande och förekomst. Sikens föda domineras i Vättern huvudsakligen av glacialrelikta kräftdjur som pungräka, taggmärla och vitmärla. För större sikar spelar även mollusker  en viss roll. Från Vättern uppges historisk förekomst av tre sikformer; storsik, älvsik och sandsik.

Storsiken är sällsynt förekommande i Vättern. Storsiken är en av de till Sverige tidigt invandrade sikformerna och förekommer i större källsjöar för de norrländska älvarna men bestånd finns även i ett antal sydliga sjöar med förekomst av andra glacialrelikter. Storsiken uppges växa långsamt, men i gengäld bli gammal. Den största kända sik som fångats i Vättern, som vägde 8,5 kg och var 19 år gammal, var sannolikt en storsik.

Näbbsik  även benämnd älvsik, aspsik eller blånäbb, karakteriseras av den framskjutande nosen. Under lektiden har båda könen vita vårtliknande utskott på huvudet, fenorna och delar av kroppen. Lektiden infaller i Vättern under oktober-december. Uppgifter om antalet kända lekplatser i Vättern är begränsad. Den enda säkert kända lekplatsen finns vid Sidön söder om Karlsborg i anslutning till Kråks skjutfält. Det finns även uppgifter om lek på Norrgrundet norr om Visingsö. Enligt vissa yrkesfiskare har denna sikform minskat i Vättern från att förr ha varit dominerande i yrkesfiskets fångster till att idag endast fångas sporadiskt.

Sandsiken  även kallad grundsik eller landsik, är den vanligaste sikformen i Vättern. Idag är det huvudsakliga sikfisket i Vättern inriktat mot sandsiken. I jämförelse med de andra sikformerna anses sandsiken som mer lokaltrogen, ett förhållande som även medför ett högre fisketryck på sandsiken. Sandsiken leker strandnära under december på grunt vatten med stenbottnar på många platser i sjön. Yrkesfiskarena skiljer även ut en tredje mer småvuxen sikform kallad djupsik, som leker något senare och på större djup.

Beståndsstatus i Vättern

Sikbeståndets status bedöms vara god (stort och talrikt) i Vättern och sik är den dominerande arten i nätprovfisken (bottensatta nät) i utsjön.  Medelstorleken har ökat och fler individer blir äldre och fiskätande.

sik-graf-status

TV: Fördelning mellan fångst av sik från yrkesfisket respektive fritidsfisket 1988-1992, 2000, 2003, 2010 och 2015. TH: Uttaget (ton) från yrkesfisket och fritidsfisket för sik 1998-2015.

sik-graf-status-1

Fångster av sik per ansträngning (kg/km nät) i provfiske 2005-2015.

Vidare läsning

Artfakta sik – Artdatabanken

Förvaltningsplan fisk- och fiske i Vättern 2017-2022 – Sik

Äta fisk ifrån Vättern?

Fisketips – Sik

Rapport nr 125 från Vätternvårdsförbundet, Utveckling av sikfisket i Vättern – ett samverkansprojekt med fiskare och forskare

Vättern-fakta nr 2:2916, Hydroakustisk undersökning vintertid av djuplekande sik i Vättern

Vättern-fakta nr 4:2012, Provfiske efter leksik i Vättern

Sidan senast uppdaterad 4 september 2018
 

Comments are closed.