Nors (Osmerus eperlanus)

Allmänt

Norsen, som tillhör de laxartade fiskarna, betecknas tillsammans med röding och hornsimpa som en ishavsrelikt bland Vätterns fiskarter. Arten förekommer nästan uteslutande i sjöar nedan högsta marina gränsen. Norsen har en långsträckt, slank kroppsform och ett utmärkande drag är dess starka lukt av gurka. Släktskapet med laxfiskarna visar sig i att även norsen har en fettfena strax bakom ryggfenan. Norsen i Vättern är småvuxen, vanligen är den mellan 10-12 cm lång. I vissa sjöar som t ex Vänern kan den bli upp till 30 cm.

Norsen lever pelagiskt i Vätterns djupområden och vanligtvis förekommer den i stora stim. Under dagtid förekommer norsstimmen huvudsakligen i det djupare och kallare hypolimnionvattnet, men i skymningen löses de täta stimmen upp när norsen stiger upp mot ytan för att fånga djurplankton. I sjöar med såväl nors som siklöja finns en tydlig näringskonkurrens mellan dessa arter eftersom båda är planktonätare. I Vättern till skillnad från flertalet andra sjöar finns här även rika bestånd av glacialrelikta kräftdjur, vilket gör att konkurrensen mellan nors och siklöja inte blir så stor. Den unga norsen i Vättern lever i stor utsträckning på djurplankton för att sedan när den blivit större övergå till de glacialrelikta kräftdjuren, framför allt pungräka (Mysis relicta). Svärdson m.fl. (1988) anger i en studie att glacialrelikterna uppgick till mer än 50 % av norsens föda. Eftersom Mysis äter zooplankton finns det en födokonkurrens mellan siklöja och Mysis. Ökar tillgången på Mysis ökar även födounderlaget för norsen. I en näringsfattig sjö som Vättern är ofta tillgången på djurplankton den begränsande faktorn för pelagiska arter som nors och siklöja, vilket innebär att rika årsklasser av dessa arter endast utvecklas vissa år. I Vättern är nors en mycket viktig bytesfisk för flera pelagiska fiskarter som t.ex. öring, lax och röding.

Beståndsstatus i Vättern

Norsbeståndets status bedöms som god. Beståndet   visar fluktuationer mellan åren och 2015 uppvisade en minskning jämfört med  2013‐2014.  Ekolodsintegreringen visar att nors är  den vanligaste fisken i öppet vatten (sett  till antal) med 1 108 individer per hektar  (ha) vilket motsvarade 50% av antalet  fiskar i öppet vatten (se figur 1).

Figur 1. Fisktäthet (antal per hektar) av respektive art i det pelagiska fisksamhället i Vättern 2015.

Mängden nors har varierat över åren från cirka 400 till 4 500 individer per hektar (se figur 2).  Stora avvikelser från medelvärdet förekommer framför allt vid enstaka år med höga  tätheter och kan då oftast förklaras med ovanligt god rekrytering, dvs. stora mängder årsyngel. Nors och storspigg är eftertraktade bytesfiskar och de flesta blir inte  så långlivade. Andelen årsyngel av nors varierar i trålfångsterna mellan sjöns olika  delar och har som regel varit högre i de mellersta och norra delarna. En förklaring  kan vara att förutsättningarna för tillväxt är mindre gynnsamma i den södra delen  med färre grundområden och öar samt mindre näringsrikt och ofta kallare vatten.  På senare år har dock mängden norsyngel varit mer jämnt fördelad över sjön.

Figur 2. Utveckling av norsbeståndet (ettåriga och äldre, >0+) och den årliga rekryteringen (0+) 1988-2017. Åren 1989 och 1991 genomfördes inga undersökningar.

Vidare läsning:

Artdatabanken
Resursöversikt – Fisk- och skaldjursbestånd i hav och sötvatten 2018

Sidan senast uppdaterad 31 juli 2019
 

Comments are closed.