Nissöga (Cobituis taenia)

Särskild status: Särskilt utpekad enligt art och habitatdirektivet

Allmänt

Nissögat lever på sand- eller mjukbottnar på grunt vatten i sjöar och lugna delar av rinnande vatten. Nissöga är en Natura 2000-art och den förekommer i ett begränsat antal sjöar och åar. Nissöga var tidigare medtagen på listan över hotade arter i Sverige, men den nya kunskapen om artens utbredning har medfört att den inte längre anses som hotad, utan bedöms nu som ”Livskraftig”. Nissöga är upptagen i Bernkonventionens bilaga III, skyddade djurarter. (Norrgård m.fl. 2005).

Bottentypen är viktig för nissögat som utnyttjar bottnen för att gömma sig från rovfisk och för att inta föda. Födan utgörs särskilt av ryggradslösa djur, t.ex. kräftdjur, skalamöbor, fjädermygglarver, som silas ut ur bottensubstratet eller plockas från bottnen. Trots sitt iögonfallande utseende är det svårt att upptäcka nissögat eftersom den är skymningsaktiv, medan den under dagtid ligger nedgrävd i bottensubstratet. (Norrgård m.fl. 2005)

Nissögat som kan uppnå en längd av 12 cm har en långsträckt kroppsform som är hoptryckt från sidan. Färgen är ljus med rader av svarta eller bruna fläckar längs sidan och munnen omgärdas av tre par skäggtömmar. Nissögat kan genom tarmandning utnyttja atmosfäriskt syre och tolererar därmed låga syrgashalter i vattnet. De svenska lokalerna är företrädesvis näringsrika slättlandssjöar. Störst är utbredningen i landets sydöstra del framför allt i Östergötland och i Mälardalen. Leken sker i maj-juni och äggen läggs på bottnen eller bland vegetationen. Nissögat anses vara stationär och förekommer under hela sin livscykel inom ett begränsat område, men arten har en viss möjlighet att sprida sig via vattendrag.

Beståndsstatus i Vättern

I Vättern har nissöga noterats vid ett flertal tillfällen, men kunskapen om beståndet är bristfällig. Den största riktade undersökningen genomfördes under 2004 då nissöga påträffades på flera lokaler från Olshammar i nordväst och runt Vätterns norra del ner till Borghamn vid Omberg på den östra sidan (Lindell & Halldén, 2003 och Norrgård m.fl. 2005). Arten påträffades inte i det inre skärgårdsområdet och heller inte i Vätterns södra delar. Nissögats fläckvisa utbredning i norra Vättern kan bero på en sparsam förekomst av lämpliga biotoper. Öppna och exponerade miljöer med avsaknad av för fisken lämpliga bottnar är en förklaring till avsaknaden av nissöga i övriga delar av sjön. Norra Vättern utgör inte något sammanhängande område med lämpliga biotoper för nissögat och sannolikt är det ett begränsat utbyte mellan olika delpopulationer. Beståndet bedöms inte som talrikt men reproduktion sker troligen inom hela förekomstområdet varför beståndet troligen är livskraftigt. Arten är inte påträffad i södra Vättern, men däremot har nissöga fångats i Rocksjön i Jönköping. Det tidigare antagandet att de nissögon som påträffats i Rocksjön varit en del av populationen i Vättern har inte kunnat bekräftas eftersom arten inte påträffats i södra delen av Vättern (Norrgård m.fl. 2005).

Vidare läsning:

Artdatabanken
Resursöversikt – Fisk- och skaldjursbestånd i hav och sötvatten 2018

Sidan senast uppdaterad 31 juli 2019
 

Comments are closed.